Vanner

	  		   
  
 
   

G    D7/F#    Em    C    Em    Dadd9   

                    Bm   
Nu sitter han och sjunger igen;   
                          C   
skämt ur sin skrattande dvala.   
              Em   
Du ber honom tystna igen,   
                   Dadd9   
och låta händerna tala.   

         G          Bm          D        C   
Och han ler och förvandlas som pojkarna gör,   
           G          Bm      Dadd9   
när inget finns att teatra inför.   


Och han tror han är förälskad igen.   
Det är så mycket i skallen.   
Men när Du säger: God natt kära vän,   
står Du påklädd i hallen.   

Och Du går och han krymper, som pojkar blir små   
när dom är nakna med kläderna på.   

     G   
För Du   
                          D/F#   
såg mer än min fåfängs gitarr.   
                           Em   
Du slet av en dräkt av en narr.   
                          Dadd9   
Och lät mina bjällror få falla.   

Som nu   
när teater känns något befängt;   
i gryning när krogen har stängt   
faller bjällror från alla.   

Men mörkret faller bittert igen.   
Så han skrattar med ljuset.   
Du gråter i tystnad igen,   
med alla häxor i huset.   

Och han ringer och säger: Det mörker Du ser   
gör att stjärnorna märks lite mer.   

Så, han sjunger sina sånger igen.   
Och Du ler åt hans iver.   
Och när Du säger: Det ljusnar min vän,   
så sitter han redan och skriver:   

Ljuset blir större när natten tar form,   
och värmen blir mer värd i storm.   

Och Du   
tog del av min fåfängs gitarr.   
Du skratta' med enfaldens narr;   
två clowner som vråla' i natten.   
Som nu   
när teater känns mer relevant;   
när det enda är mörkt som är sant   
förstår jag dom flyende skratten.